Last
Idag har vart en jobbig dag. Har sagt hejdå till mina två allra bästa vänner. Gargamel & Karmaltia Happy Harvey. Det gör ont i hjärtat, verkligen ont när jag tänker på att jag inte kommer få träffa dem på över ett år. Älskade underbara djur.
Har även vart en hel del andra jobbiga hejdå idag.
Nu måste jag försöka sova, klockan ringer om 1 h 45 min.
Ja, hejdå. För kanske sista gången i Sverige.
Har även vart en hel del andra jobbiga hejdå idag.
Nu måste jag försöka sova, klockan ringer om 1 h 45 min.
Ja, hejdå. För kanske sista gången i Sverige.
Irene
Jaha, först jordbävning & nu ska det komma in en stor orkan. Så fr.om idag stänger de flygplatserna i NY.
Östkusten som ska vara den säkra kusten. Får väl se om jag kommer iväg på måndag eller inte. Så jäkla typsikt att det ska hända just nu, när det inte har hänt på flera hundra år.
Har fått mail från familjen som har varit på semester, de skulle egentligen åkt hem i morgon. Men stannar tills på måndag, eftersom att massa människor evakueras.. Det känns i alla fall bra att de förmodligen är på ett säkert ställe!
Östkusten som ska vara den säkra kusten. Får väl se om jag kommer iväg på måndag eller inte. Så jäkla typsikt att det ska hända just nu, när det inte har hänt på flera hundra år.
Har fått mail från familjen som har varit på semester, de skulle egentligen åkt hem i morgon. Men stannar tills på måndag, eftersom att massa människor evakueras.. Det känns i alla fall bra att de förmodligen är på ett säkert ställe!
ambassaden 16 augusti
Då har man vart i Stockholm och ordnat med visumet.
Jag och mamma åkte upp redan på måndag kväll.
På tisdag morgon gick jag till centralen och mötte upp Isabelle, som kom med en buss vid 06.30. Vi skulle inte vara på ambasaden förens 08.00, så vi hade ganska gott om tid på oss. Vi hade ingen aning om vägen dit, så vi frågade och det verkade inte så långt. Så vi bestämde oss för att gå, vi gick och vi gick och vi gick. Det låg ju visst inte riktigt på den gatan vi frågat om haha. Som tur var räddade Isabelles iphone oss, så vi hittade till slut och var faktiskt bland de första.
Väl där fick man stå i en kö utanför och vänta på att de ropade upp nästa, det var en stor grå byggnad med högt staket runt, kändes nästan som ett fängelse. Först fick man komma in i en liten byggnad, där de var som en flygplats ni vet man fick gå igenom en sån där sak, lämna iväg väskan osv. Sen gick man upp till ett annat rum, där försvann fängelse känslan haha. Där fick man i alla fall sitta tills man blev uppropad till en lucka för intervju och de enda de frågade mig var hur gamla "mina" barn var och om de haft en svensk au pair tidigare. Inte så avancerat direkt, var så lättad när det var över.
Sen var det dags för ett förberedelse möte på culturar care, man fick mest reda på saker man redan visste. Men var ändå kul att se vilka andra som skulle åka. Hela dagen gick jag och Isabelle runt och funderade på om vi kunde klara oss utan ett sånt där jobbigt skrattanfall, ni vet när man absolut inte får skratta? Tackar gud för att vi inte fick det på ambassaden. Men på mötet kom det. Isabelles mage kurrade..vi hade pratat om de innan, om magarna alltså. Och där hör jag hennes i det nästan tysta rummet. Var så nära på att bryta ihop, men vi lyckades dölja det ganska bra tror jag.Genom hjälp att bita i kinden/läppen. Men det är så fult, som Isabelle sa så fort vi vet att det är potencial för ett anfall vänder vi båda huvudet åt varsitt håll, men det gör saken nästan värre då när man ser i ögonvrån att den andra personen gör samma sak. Men sen kom det. Det kom in en kille som var sen, han var lite ja..vet inte riktigt vad jag ska skriva, speciell? Så frågar han en fråga samtidigt som han tar en stor tugga banan?! Jag trodde jag skulle dö. Alla skrattade, men det var två som lixom inte riktigt kunde sluta. Vilka två var det om inte jag och Isabelle? Fick t.o.m blod i munnen, för att jag bet så hårt i kinden. Tårarna sprutade. Herregud. haha.
Jag tror aldrig att vi har lyckats inte få skrattanfall på ett ställe där man bör vara tyst.
Väldigt mycket text det blev!
Jag och mamma åkte upp redan på måndag kväll.
På tisdag morgon gick jag till centralen och mötte upp Isabelle, som kom med en buss vid 06.30. Vi skulle inte vara på ambasaden förens 08.00, så vi hade ganska gott om tid på oss. Vi hade ingen aning om vägen dit, så vi frågade och det verkade inte så långt. Så vi bestämde oss för att gå, vi gick och vi gick och vi gick. Det låg ju visst inte riktigt på den gatan vi frågat om haha. Som tur var räddade Isabelles iphone oss, så vi hittade till slut och var faktiskt bland de första.
Väl där fick man stå i en kö utanför och vänta på att de ropade upp nästa, det var en stor grå byggnad med högt staket runt, kändes nästan som ett fängelse. Först fick man komma in i en liten byggnad, där de var som en flygplats ni vet man fick gå igenom en sån där sak, lämna iväg väskan osv. Sen gick man upp till ett annat rum, där försvann fängelse känslan haha. Där fick man i alla fall sitta tills man blev uppropad till en lucka för intervju och de enda de frågade mig var hur gamla "mina" barn var och om de haft en svensk au pair tidigare. Inte så avancerat direkt, var så lättad när det var över.
Sen var det dags för ett förberedelse möte på culturar care, man fick mest reda på saker man redan visste. Men var ändå kul att se vilka andra som skulle åka. Hela dagen gick jag och Isabelle runt och funderade på om vi kunde klara oss utan ett sånt där jobbigt skrattanfall, ni vet när man absolut inte får skratta? Tackar gud för att vi inte fick det på ambassaden. Men på mötet kom det. Isabelles mage kurrade..vi hade pratat om de innan, om magarna alltså. Och där hör jag hennes i det nästan tysta rummet. Var så nära på att bryta ihop, men vi lyckades dölja det ganska bra tror jag.Genom hjälp att bita i kinden/läppen. Men det är så fult, som Isabelle sa så fort vi vet att det är potencial för ett anfall vänder vi båda huvudet åt varsitt håll, men det gör saken nästan värre då när man ser i ögonvrån att den andra personen gör samma sak. Men sen kom det. Det kom in en kille som var sen, han var lite ja..vet inte riktigt vad jag ska skriva, speciell? Så frågar han en fråga samtidigt som han tar en stor tugga banan?! Jag trodde jag skulle dö. Alla skrattade, men det var två som lixom inte riktigt kunde sluta. Vilka två var det om inte jag och Isabelle? Fick t.o.m blod i munnen, för att jag bet så hårt i kinden. Tårarna sprutade. Herregud. haha.
Jag tror aldrig att vi har lyckats inte få skrattanfall på ett ställe där man bör vara tyst.
Väldigt mycket text det blev!
3 ynka veckor
Kanske borde skirva lite på au pair fronten också.
Jag börjar äntligen få lite ordning på alla tusen miljoner papper, har bara lite grejer med visumet kvar. På tisdag nästa vecka har jag tid på ambassaden, är faktikst inte så jätte nervös för det (ännu..) bara för det kommer det säkert bli massa problem haha.
I övrigt har det kännts lite si och så med familjen p.g.a vi nästan inte pratat sen vi bestämde att jag skulle komma. Eller pratat har vi inte gjort överhuvudtaget. Men mailat.
Varför jag skriver så lite om au pair sakerna som bloggen ju egntligen ska handla om, tror jag mestadels beror på att jag tycker det ska bli så jobbigt att lämna allt. Familjen, vännerna, hästarna o.s.v. Ibland förstår jag verkligen inte vad jag har gett mig in på. Än så länge kan jag inte se någon glädje i att åka alls, ser bara massa tråkigheter och tårar.
Jag vet att jag låter jätte negativ, men tyvärr är det precis såhär jag känner.
Peacee
Jag börjar äntligen få lite ordning på alla tusen miljoner papper, har bara lite grejer med visumet kvar. På tisdag nästa vecka har jag tid på ambassaden, är faktikst inte så jätte nervös för det (ännu..) bara för det kommer det säkert bli massa problem haha.
I övrigt har det kännts lite si och så med familjen p.g.a vi nästan inte pratat sen vi bestämde att jag skulle komma. Eller pratat har vi inte gjort överhuvudtaget. Men mailat.
Varför jag skriver så lite om au pair sakerna som bloggen ju egntligen ska handla om, tror jag mestadels beror på att jag tycker det ska bli så jobbigt att lämna allt. Familjen, vännerna, hästarna o.s.v. Ibland förstår jag verkligen inte vad jag har gett mig in på. Än så länge kan jag inte se någon glädje i att åka alls, ser bara massa tråkigheter och tårar.
Jag vet att jag låter jätte negativ, men tyvärr är det precis såhär jag känner.
Peacee
29 juli
Då var det plötsligt bara en månad kvar. Vet inte om det känns bra eller dåligt.
Men en sak som känns jävligt dåligt är i alla fall att jag inte har gjort klart några pappersgrejer. Måste, måste, måste börja snart. (läs nu)
Men en sak som känns jävligt dåligt är i alla fall att jag inte har gjort klart några pappersgrejer. Måste, måste, måste börja snart. (läs nu)
